Jag känner....

Jag hade tänkt att jag skulle lägga in bilder på min tårta som jag hade gjort till min födelsedag i söndags, men det kändes så fel och jag mår verkligen inte bra just nu och därför känns det helt meningslöst.

Kan inte riktigt förklara det heller. Jag börjar bara gråta helt apropå ingenting. Igår var jag gråtfärdig hela dagen.
Hade varit på dagis och haft samtal om V och då kom vi in på C's hälsa, för det kommer ju naturligtvis påverka barnen och då är det bra att de vet hur läget är för att kunna tackla det om dom har några funderingar eller frågor och jag inte är med När jag satt där och förklarade var vi står idag och hur det kommer att se ut den närmsta framtiden så kom det tårar.
Jag vet inte varför och hur det hände men det var riktigt jobbigt.

Sen när C kom hem så brast det och tårarna kom igen och hulkandes försökte jag förklara varför och det svåra är, att jag inte riktigt vet vad det beror på.

Idag har det gått hyfsat på jobbet men nu ikväll var det dax igen. Det bara kommer. Kollade iofs på Gray´s anatomy och där är ju en sjuk i cancer och sen gick George och dog i det här avsnittet. Det blev nog många olika kopplingar i min hjärna.

Det blir inte lättare när det hela tiden finns männniskor omkring mig som jag känner (till) och som jag inte känner som dör. *Förmodligen är det inte mer en vanligt men jag tar in det, och till mig det på ett annat sätt nu, när det är så närvarande och ständigt finns hos mig*
Dels - en mamma på barnens dagis dog för inte så länge sedan - i lungcancer. Hon fick en diagnos och 4 månader senare så är hon död. Deras yngsta dotter *av fem syskon* är lika gammal som M *så när som några veckor*. Det kan gå så fel och så fort.

Uffe Larsson dog igår. Han känner jag inte, och det var inte cancer, men det var så sorgligt ändå. Han har hittat kärleken och livet var underbart för honom. Sen händer något och han finns inte mer..

Jag känner ångest för hur jag ska klara av det här utan C.
Jag känner mig otillräcklig på jobbet, för mina barn och för C. Jag räcker inte till.
Jag känner mig svag och inte närvarande.
Jag känner mig tom.
Jag känner en enorm smärta i bröstet när jag tänker på vad som kan gå fel.
Jag känner mig osidosatt på jobbet även fast så inte är fallet, förmodligen.
Jag känner en enorm orättvisa. Varför ska det här drabba oss?
Jag känner att jag är väldigt sårbar. Tänk om något kommer att hända mig. Vad händer då?
Jag känner mig inte säker på läkarna. Jag har aldig litat på läkare. Dom är inga gudar. De är mänskliga och kan därför oxå fela. Tänk om det är/blir så för oss oxå. Har dom gjort alllt? Kommer de att göra allt i deras makt eller kommer de att slarva för att de har mycket att göra och har en press på sig?
Jag känner att tiden inte räcker till. Det är så mycket jag skulle vilja göra och så mycket jag måste göra och i slutända så känns det som om ingenting blir gjort.
Tiden bara går...

Mammadag

I torsdags var V ledig och M gick på förskolan för att V skulle få en dag själv med mamma. Det händer typ aldrig eftersom M alltid är med.

Hur så helst så efter frukost så tog vi bussen ner på stan och gick på biotopia (biologiska museet).
Det kan jag verkligen rekomendera! Det var ganska litet men väldigt fint. Det är så fina rum och så mycket detaljer så man ser något nytt hela tiden. När man man trycker på en knapp så händer en mängd olika saker *åskar, blir natt, div djurläten etc..* Vi gick två varv och V gillade det verkligen. Har man större barn så lär de sig hur mycket som helst dessutom. Det var inte sista gången vi var där. Dessutom så är det gratis!

Efter det så fikade vi på Hugos kafé som låg i museet. Hade eg fika med oss men jag ville verkligen ha kaffe som som jag inte hade med mig så det blev 'betalfika' istället.
I Vasaparken där Biotopia ligger så höll de på att såga ner en massa träd så det blev ju oxå lite intressant. Lekparken utanför var vi inte så länge i för det började regna och klockan blev lite mycket.
Vi gick till Max och käkade lite lunch och sen till stadsbiblioteket och lånade böcker.
Jag är verkligen ingen bussåkare så jag ringde till C för att fråga vilken buss som gick till oss och han sa tvärsäkert att det var sjuan. Vi hoppar på den och när vi nästan är hemma så svänger bussen åt fel håll! fattade ingenting. Det visade sig att den bussen gick bara när inte fyran inte gick *vilket den förmodligen gjorde då*, det skulle ta 9 minuter innan bussen gick igen så vi gick hem istället. Det blev lite för mycket och alldeles för intensiv dag för V men vi kom hem och var helt slut båda två. Vi hade en skön dag och vi ser nog fram emot nästa dag som bara vi två får umgås båda två!

Less och ledsen....

Ibland känner jag mig så less.
Det finns saker som måste fixas när det gäller V. Nu senast så har jag pratat med en biståndshandläggare från komunen för att få avlastning med V, och det är ett år sen vi sökte om det. NU har hon tagit tag i ansökan och var här i förra veckan för att träffa V och för en uppdatering om hur det går för honom. När man sitter där och pratar om honom och måste plocka fram alla 'dåliga' sidor han har för att dom ska förstå hur vi har det så känns det skitjobbigt. Han är en underbar liten kille som har en del svårigheter som jag måste fousera på. Sen ska jag ha samtal med Hab och en från hans förskola för han har bytt kontaktperson. Samma sak där. Ska ha uppföljning på dagis med förskolechefen, kontaktpersonen på förskolan och någon från resursenheten för att se till att han fortsatt får extra hjälp på dagis. Och snar är det dags att söka om nytt vårdbidrag. Alla de här mötena så måste jag ta fram V's negativa sidor för att få den hjälp som vi verkligen behöver. Det är inte roligt, för i slutändan så känns det som om det är allt han är - ett problembarn, och det är även allt jag ser hos honom oxå. Men det är långt ifrån sanningen.
Han är en liten kille som är otroligt nyfiken på allt, vill lära sig om allt och oftas är väldigt glad och positiv. Dessutom är han väldigt social och älskar att prata med allt och alla. Både på gott och ont ;-)*.

Dessutom är jag lite orolig för hur det här med hans pappa kommer att påverka honom. Dom har ett speciellt band och så helt plötsligt kommer pappa vara borta väldigt mycket och de kan inte träffas.
Hur kommer han ta det?
Kommer han förstå?

Han sa en underbar sak till mig för ett tag sen. C har ju varit ganska mycket på sjukhuset för att lämna prover, och en dag så frågade V mig varför han gjorde det och jag sa att pappa är sjuk och måste ta blodprover för att de ska veta hur sjuk han är. Då tittar han på mig en lång stund och så säger han 'men han kan ta min medicin (panodil) så kommer han bli frisk igen, mammma!)

Chilla en lördag...

Hur känns det nu? Jag vet faktiskt inte. Vardagen fortsätter som vanligt. C mår ju bra så det känns ännu mer overkligt eftersom det inte syns att han är sjuk. Men någonstans så är det någon som slår till en i huvudet och säger att han är allvarligt sjuk och det kan förändras fort, från att han mår så här bra till att han kommer må uselt om det skulle övergå till en akut fas. Det är lite som att gå på nålar just nu och hoppas att de kommer igång innan det blir akut.

Jag och lilla M är själv hemma då son och man är på landet. Vi har chillat lite kan man säga. Var ute och grävde lite i sandlådan på fm och efter lunch så skulle hon sova lite. Det blev mycket. Hon vaknade inte förrän halv fyra. Kruxet var att jag oxå somnade och vaknade strax efter tre. Hon är lite snorig och har fått ett varigt öga så hon behövde nog verkligen sova ut. Bestämde mig för att vi skulle ta en promenad till Gränby centrum och shoppa lite.
Upptäckte då att två av mina favoritbutiker hade öppnat där. Hur i hela friden kunde jag missa det??
INDISKA - den mest underbara butik som finns. Jag skulle kunna köpa allt i den butiken. Idag blev det bara två ljuslyktor som jag ska ha på balkongen:

Mina är gröna...

Lagerhaus - jättefina och roliga saker för hemmet, inte allför dyrt. Där köpte jag muffinsformar och ett gäng ankor som man hänger på väggen för att hänga tandborstarna mellan. Supergullig. När jag kom hem så kom jag på att min bästa väninna har en likadan fast i gult *visste att jag hade sett den någonstans förut ;.)*

Ett svart hål...

Min familj befinner sig i ett svart hål just nu.

För ca ett år sen så fick min sambo C diagnosen KML (kronisk myeloisk leukemi). När vi träffade hans läkare då, så sa hon att om man drabbas av cancer så är det här den som är 'bäst' att få för det har forskats mycket om den och det har hänt jättemycket i utvecklingen. De flesta som få denna diagnos klarar sig med att äta mediciner livet ut och må bra. Det var då - Nu har C provat tre sorters mediciner och ingen av dem fungerar. Vi träffade hans läkare idag igen, och som hon såg det så är den enda utvägen just nu att göra en benmärgstransplantation.
Det är riskfyllt och det kommer att ta lång tid.
Den fråga som snurrar mest i mitt huvud just nu är VARFÖR?
Varför skulle just han drabbas av det här? Varför fungerade inte medicinerna som de har gjort för de flesta med samma diagnos? Hurkan det vara så här orättvist? Han är ju så ung och är verkligen inte ett 'typfall'att få leukemi.

Det är svårt att få det att sjunka in. Det kommer bli en helvetes jobbig period vi har framför oss, men just nu så känns det som sagt, som vi är i detta svarta hål. Barnen sitter på kanten och anar att det är något som händer. Kanske inte så detaljerat, men det är ju andra förändringar som har hänt oxå, som att jag har börjat jobba och M har börjat på dagis.
Jag har ramlat ner i detta hål, hänger på kanten och försöker ta mig upp och se till att inte barnen ramlar ner.
Och C tror jag har hamnat nere på botten. Han försöker ta det med fattning och vara lugn och sansad, men inom honom så tror jag att det råder ett kaos som inte går att förklara och förstå för oss andra. Han är en sån person som inte vill prata om det, och det får man respektera men jag är helt åt andra hållet och har ett behov av att prata och ventilera jobbiga saker. Det blir en krock, men jag kanske kan få ur mig lite i denna blogg *och hoppas att inte C misstycker allt för mycket*.

Det som gäller nu är att få det praktiska att fungera. Dels att få det att fungera med jobb och allt annat praktiskt. Sen måste jag se till att alla mår bra. Barnen ska ju inte lida av det här. Indirekt så tror jag att dom kommer att känna av det och sen när C blir inlagd på sjukhus så kommer det ju bli påtagligt. Sen måste jag se till att jag finns där för C. Både fysiskt *hjälpa honom med saker som kan bli jobbigt* och självklart bli den stöttepelare som han verkligen kommer att behöva för att orka med det här.

Vi får väl se om jag kommer fortsätta skriva om det här, eller om det blir så att C inte vill att jag ska göra något så privat, allmänt.
Annars återgår jag så småningom till att skriva om vårt liv i övrigt. Som att jag tex har sytt en dagisväska till M och ska sy en till V snart oxå. Bilder kommer.

För hur det än är så fortsätter vardagen som vanligt och det är bara att hänga med vare sig man vill eller inte!