Ett svart hål...

Min familj befinner sig i ett svart hål just nu.

För ca ett år sen så fick min sambo C diagnosen KML (kronisk myeloisk leukemi). När vi träffade hans läkare då, så sa hon att om man drabbas av cancer så är det här den som är 'bäst' att få för det har forskats mycket om den och det har hänt jättemycket i utvecklingen. De flesta som få denna diagnos klarar sig med att äta mediciner livet ut och må bra. Det var då - Nu har C provat tre sorters mediciner och ingen av dem fungerar. Vi träffade hans läkare idag igen, och som hon såg det så är den enda utvägen just nu att göra en benmärgstransplantation.
Det är riskfyllt och det kommer att ta lång tid.
Den fråga som snurrar mest i mitt huvud just nu är VARFÖR?
Varför skulle just han drabbas av det här? Varför fungerade inte medicinerna som de har gjort för de flesta med samma diagnos? Hurkan det vara så här orättvist? Han är ju så ung och är verkligen inte ett 'typfall'att få leukemi.

Det är svårt att få det att sjunka in. Det kommer bli en helvetes jobbig period vi har framför oss, men just nu så känns det som sagt, som vi är i detta svarta hål. Barnen sitter på kanten och anar att det är något som händer. Kanske inte så detaljerat, men det är ju andra förändringar som har hänt oxå, som att jag har börjat jobba och M har börjat på dagis.
Jag har ramlat ner i detta hål, hänger på kanten och försöker ta mig upp och se till att inte barnen ramlar ner.
Och C tror jag har hamnat nere på botten. Han försöker ta det med fattning och vara lugn och sansad, men inom honom så tror jag att det råder ett kaos som inte går att förklara och förstå för oss andra. Han är en sån person som inte vill prata om det, och det får man respektera men jag är helt åt andra hållet och har ett behov av att prata och ventilera jobbiga saker. Det blir en krock, men jag kanske kan få ur mig lite i denna blogg *och hoppas att inte C misstycker allt för mycket*.

Det som gäller nu är att få det praktiska att fungera. Dels att få det att fungera med jobb och allt annat praktiskt. Sen måste jag se till att alla mår bra. Barnen ska ju inte lida av det här. Indirekt så tror jag att dom kommer att känna av det och sen när C blir inlagd på sjukhus så kommer det ju bli påtagligt. Sen måste jag se till att jag finns där för C. Både fysiskt *hjälpa honom med saker som kan bli jobbigt* och självklart bli den stöttepelare som han verkligen kommer att behöva för att orka med det här.

Vi får väl se om jag kommer fortsätta skriva om det här, eller om det blir så att C inte vill att jag ska göra något så privat, allmänt.
Annars återgår jag så småningom till att skriva om vårt liv i övrigt. Som att jag tex har sytt en dagisväska till M och ska sy en till V snart oxå. Bilder kommer.

För hur det än är så fortsätter vardagen som vanligt och det är bara att hänga med vare sig man vill eller inte!