Less och ledsen....

Ibland känner jag mig så less.
Det finns saker som måste fixas när det gäller V. Nu senast så har jag pratat med en biståndshandläggare från komunen för att få avlastning med V, och det är ett år sen vi sökte om det. NU har hon tagit tag i ansökan och var här i förra veckan för att träffa V och för en uppdatering om hur det går för honom. När man sitter där och pratar om honom och måste plocka fram alla 'dåliga' sidor han har för att dom ska förstå hur vi har det så känns det skitjobbigt. Han är en underbar liten kille som har en del svårigheter som jag måste fousera på. Sen ska jag ha samtal med Hab och en från hans förskola för han har bytt kontaktperson. Samma sak där. Ska ha uppföljning på dagis med förskolechefen, kontaktpersonen på förskolan och någon från resursenheten för att se till att han fortsatt får extra hjälp på dagis. Och snar är det dags att söka om nytt vårdbidrag. Alla de här mötena så måste jag ta fram V's negativa sidor för att få den hjälp som vi verkligen behöver. Det är inte roligt, för i slutändan så känns det som om det är allt han är - ett problembarn, och det är även allt jag ser hos honom oxå. Men det är långt ifrån sanningen.
Han är en liten kille som är otroligt nyfiken på allt, vill lära sig om allt och oftas är väldigt glad och positiv. Dessutom är han väldigt social och älskar att prata med allt och alla. Både på gott och ont ;-)*.

Dessutom är jag lite orolig för hur det här med hans pappa kommer att påverka honom. Dom har ett speciellt band och så helt plötsligt kommer pappa vara borta väldigt mycket och de kan inte träffas.
Hur kommer han ta det?
Kommer han förstå?

Han sa en underbar sak till mig för ett tag sen. C har ju varit ganska mycket på sjukhuset för att lämna prover, och en dag så frågade V mig varför han gjorde det och jag sa att pappa är sjuk och måste ta blodprover för att de ska veta hur sjuk han är. Då tittar han på mig en lång stund och så säger han 'men han kan ta min medicin (panodil) så kommer han bli frisk igen, mammma!)