Jag känner....

Jag hade tänkt att jag skulle lägga in bilder på min tårta som jag hade gjort till min födelsedag i söndags, men det kändes så fel och jag mår verkligen inte bra just nu och därför känns det helt meningslöst.

Kan inte riktigt förklara det heller. Jag börjar bara gråta helt apropå ingenting. Igår var jag gråtfärdig hela dagen.
Hade varit på dagis och haft samtal om V och då kom vi in på C's hälsa, för det kommer ju naturligtvis påverka barnen och då är det bra att de vet hur läget är för att kunna tackla det om dom har några funderingar eller frågor och jag inte är med När jag satt där och förklarade var vi står idag och hur det kommer att se ut den närmsta framtiden så kom det tårar.
Jag vet inte varför och hur det hände men det var riktigt jobbigt.

Sen när C kom hem så brast det och tårarna kom igen och hulkandes försökte jag förklara varför och det svåra är, att jag inte riktigt vet vad det beror på.

Idag har det gått hyfsat på jobbet men nu ikväll var det dax igen. Det bara kommer. Kollade iofs på Gray´s anatomy och där är ju en sjuk i cancer och sen gick George och dog i det här avsnittet. Det blev nog många olika kopplingar i min hjärna.

Det blir inte lättare när det hela tiden finns männniskor omkring mig som jag känner (till) och som jag inte känner som dör. *Förmodligen är det inte mer en vanligt men jag tar in det, och till mig det på ett annat sätt nu, när det är så närvarande och ständigt finns hos mig*
Dels - en mamma på barnens dagis dog för inte så länge sedan - i lungcancer. Hon fick en diagnos och 4 månader senare så är hon död. Deras yngsta dotter *av fem syskon* är lika gammal som M *så när som några veckor*. Det kan gå så fel och så fort.

Uffe Larsson dog igår. Han känner jag inte, och det var inte cancer, men det var så sorgligt ändå. Han har hittat kärleken och livet var underbart för honom. Sen händer något och han finns inte mer..

Jag känner ångest för hur jag ska klara av det här utan C.
Jag känner mig otillräcklig på jobbet, för mina barn och för C. Jag räcker inte till.
Jag känner mig svag och inte närvarande.
Jag känner mig tom.
Jag känner en enorm smärta i bröstet när jag tänker på vad som kan gå fel.
Jag känner mig osidosatt på jobbet även fast så inte är fallet, förmodligen.
Jag känner en enorm orättvisa. Varför ska det här drabba oss?
Jag känner att jag är väldigt sårbar. Tänk om något kommer att hända mig. Vad händer då?
Jag känner mig inte säker på läkarna. Jag har aldig litat på läkare. Dom är inga gudar. De är mänskliga och kan därför oxå fela. Tänk om det är/blir så för oss oxå. Har dom gjort alllt? Kommer de att göra allt i deras makt eller kommer de att slarva för att de har mycket att göra och har en press på sig?
Jag känner att tiden inte räcker till. Det är så mycket jag skulle vilja göra och så mycket jag måste göra och i slutända så känns det som om ingenting blir gjort.
Tiden bara går...