Idag firar jag...

...en vecka med min förkylning!

Det går bra och vi är fortfarande ett par även har varit en hel del slitningar mellan oss. Det känns som om vi skulle vilja vara ifrån varann ett tag och andas ut lite.
Annars har vi delat det mesta under den här tiden, feber, snor, huvudvärk, muskelvärk, hosta och ja allt du kan tänka dig, så jag är inte speciellt besviken på min förkylning för den har varit väldigt trogen, men det kanske är dags att gå skilda vägar snart.
Ska ta upp den diskussionen ikväll,så får vi se vad som händer.

Det är otroligt hur liten och ynklig man känner sig när man är förkyld. Man tycker så synd om sig själv för det finns ingen som det är så synd om som just mig nu när jag är sjuk.

Men faktum är ju att det alltid finns andra det verkligen är synd om och som har det riktigt jävligt, och då pratar jag inte om en liten förkylning.

Under ganska lång tid så har jag följt en blogg.

Det är en tjej, som när hon väntade sitt senaste barn upptäckte att hon hade bröstcancer.

Så fort hon fött barnet *han fick komma lite tidigare*, så började tuffa behandlingar med cellgifter mm. Hon fick sin diagnos november 2009.

Tyvärr är inte hennes prognos speciellt bra och cancern har spridit sig till levern och skelettet.

Hon skriver väldigt bra och är dessutom en underbart duktig fotograf.
Jag går in på hennes blogg nästan varje dag, för att se hur hon mår, det är som en vän som är sjuk och som man är orolig för.

Kika gärna in på  Lindas blogg.

Det får en att få lite perspektiv på sitt 'lidande'.

Jag är lyckligt lottad ändå.

Jag är frisk, barnen är friska, C har en lång väg kvar när det gäller hans cancer, men det går ändå åt rätt håll, han blir bättre.

Vi får njuta av att se våra barn växa upp och bli större.

Vi får uppfostra och tillbringa tid med dessa underbara barn, som är en del av oss båda. Bara det är ett mirakel.

Det gäller att stanna upp och verkligen ta en titt på det liv man har och uppskatta det som är bra.

Det finns så mycket att klaga över och det är mänskligt att göra det. Det är som en ventil för att få utlopp för alla känslor man samlar på sig hela tiden. Man tycker livet är orättvist, och det är det oxå, om man ser till sin egen livssituation, men det kunde vara värre, det kan det alltid.

Ta tillvara på det goda i ditt liv och njut av varje andetag.