Känslorna går upp och ner...

Ja, då sitter jag här igen, denna sena timme och tankarna far runt i huvudet.
Idag har varit en kämpig dag. Jag och barnen var upp en sväng till C för att hälsa på. Han såg verkligen fram emot det och det blev verkligen kaos. Barnen blir så uppspelta när det träffar honom, så det blir så fel. Han orkar inte, för att han mår så dåligt och jag blir arg, för att de inte kan lugna ner sig.
När jag såg honom idag och när jag hade pratat med honom nu ikväll så inser jag hur illa det är. Det som man har slagit ifrån sig och som inte kan hända, kanske händer. Jag vet att jag inte kan tänka så, men de som inte är med och som inte vet något kan inte föreställa sig vad det är vi går igenom. Speciellt C. Jag som känner honom bäst, som ser vad som händer med honom, ser vad som händer och vad han går igenom, inte ens jag kan förställa mig och hur det är. Men jag lider. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. DEt är så förbannat orättvist. VARFÖR??
Han har fortfarnde hög feber, kräks och idag har han blödit näsblod igen. Nu ikväll när jag pratade med honom så hade han kunnat äta men sedan kräkts - koagulerat blod. Det måste vara fruktansvärt. Det är tydligen inget konstigt men det är ju inget man brukar göra, så det måste vara hemskt.
Nu känns det som att känslorna inte går att få på pränt så jag slutar skriva denna rappakalja nu och ska göra mig i ordning nu för natten. Somnade med V idag igen och blev väckt av telefonen - igen, vid halv tio. Sen har känslorna gått upp och ner. Känner en så maktlöshet och oro så jag funkar inte riktigt som jag ska. Så ni som känner mig, och läser det här så förstår ni om jag kanske inte är mig själv längre. Jag kämpar på, men kanske skulle behöva ge lite mer...

Puss och kram