Tisdagsvikt och Marocko...

Här händer det inte mycket.
Inte ens tisdagsvikten är inlagd. Det var iofs inte mycket att hurra över, men det blir så ibland.
Tyvärr har jag börjat tappa suget lite nu när det händer så lite på vågen.
Jag har planer på att ändra lite i kosten, eller egentligen inte ändra så mycket utan mer att jag ska äta mindre portioner och försöka äta lite oftare i stället. Det är dock ett litet problem på jobbet, men jag får försöka komma på någon bra lösning på det.
Sen naturligtvis så är det verkligen på tiden att jag ska börja röra på mig lite mer. Men det kommer jag nog ta tag i efter vi har kommit hem från Marocko.
Ja, just det - det har jag inte heller berättat. Det blir en resa till Marocko den 1 april drar vi till värmen. Det är ju inte supervarmt men varmare än här iaf.
Så nu har jag inlett en del föreberedelser inför det. Jag måste planera och organisera mig långt innan jag ska göra något så det blir lite kaos i huvudet ibland. Först på listan har stått att köpa lite sommarkläder till M. Hon växer fortfarande ganska fort så hon har i princip växt ur sina sommarkläder.
Dessutom böhöver båda barnen sommarskor.
Sen är det pass som måste fixas för mig och V.
Planera packning har jag gjort sen vi betalade resan förra veckan. Har alltid med mig för mycket, men så är jag..

Nu till den tråkiga vikten.
Vågen stod på 85,3 kg i tisdags så det innebär alltså -0,2 kg från förra veckan. Inte mycket och den här gången kändes det heldeppigt att det inte hade gått bättre. Men det är faktum och jag hoppas att det går lite bättre till nästa vecka.
Idag hade jag en lite stund för mig själv och var och shoppade lite. Jag köpte b la en tunika till mig själv. Av gammal vana så tog jag den största torleken och provade men den var för stor! Jag kom i en stl 42. Det har jag inte gjort sen innan V var född. Alltså över 5 år sen.
Sen i ärlighetens namn så sitter faktiskt kläderna lite lösare nu. Borde vara glad men det går för långsamt för att jag ska vara nöjd. Sen tror jag att, efter att ha sett ett kort som C tog på mig när jag var i Valbo, så blev jag så nedslagen för det var verkligen ett kvitto på hur stor jag är. Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, inte fatta det. Min självbild är inte rättvis. Jag tror att jag är mindre än jag är, men inser allt fakta när jag råkar hamna på bild.