uppdatering...

Hua,vad tiden går fort... Datorn kommer absolut i sista hand just nu så inläggen blir inte så många. Kort genomgång vad som hänt.

I onsdag hade V ledig dag och vi var först till läkaren som blev lite konfunderad över utslagen. Placeringen gjorde att man kunde tro det var bältros, men utslagen såg ut som eksem men till slut sa han att det förmodligen var svamp(!). Fick en kortisonsalva för att smörja honom två ggr om dan. Ska lämna prover på måndag för säkerhets skull, med tanke på infektionsrisk och C..
Nu har det lagt sig lite men har spridit sig, men det konstiga är att det baa är på högersidan av kroppen.

Torsdagsvikten blev en fredagsvikt för jag glömde det igen. Hade gått upp +0,2 kg, så vågen stod på 86,5 kg. Hade inte räknat med något annat, då det har varit slarv i två veckors tid nu. Rärr nöjd änå med tanke på vad jag har ätit och hur jag har ätit.

Ifredags var jag även till en jobbarkompis och grillade. Det var riktigt skitväder på dan men precisinnan jag skulle cykla iväg så var alla mörka moln bortblåsta. Även om det inte blev lika många som det skulle vara från början så var det mycket trevligt och gott!
När V kom hem från förskolan i fredags var han väldigt gråtmild och sa att han frös, så jag tog en temp på honom och den visade naturligtvis att han hade 39,7.

Det gjorde att vi hade en riktig slappardag igår. Tv:n stod på hela dagen med rapporter från bröllopet.


Det var så himla fint, så jag måste erkänna att jag fällde en liten tår. Barnen var inte *av uppenbara anledningar*, så intresserade men de tittade på prinsessan och grodan istället ;-)

Nu på fm så var jag och barnen ut en sväng i parken, och då hände något så snabb och så oväntat att jag insåg vad liten och maktlös man är ibland.
Barnen åkte rutschkana, ocd den är ganska hög och man åker genom ett rör. V hade klättrat upp genom röret och när han kom upp så stod M där och vill åka. Jag kan inte exakt säga, varför, och det gick så fort så jag inte hann reagera, även om jag stod precis i nedanför, men han knuffar till henns så hon far ned för trappan med ansiktet och huvudet först. när hon är nere så slår hon i huvudet i stålräckets slut och gör en volt, landar på huvudet med hela sin kropp så huvudet vek sig i en konstig ställning. Allt gick i slow motion och det kändes som kroppen satt fast i sirap, kunde inte springa så fort jag vill. Slängde ifrån mig det jag höll i och kom fram till en mycket skrikande dotter. Allt gick på säkert bara två sekunder, men det kändes som en evighet. Vad arg, rädd och ledsen man blir när något sådant händer. Nu gick det bra, blåmärken och sticka i kinden ocg pyttelite näsblod, men man kan ju inte sluta tänka på vad som kunde ha hänt - hon kunde ju ha brutit nacken. Hemska tanke!
När något allvarligt händer så går all ork, lust och vilja ur mig och jag vill bara sova. förmodligen så är det adrenalinet som pumpar så mycket innan som gör det.
Nej, nu ska jag vila en stund för att ev åka till badet med familjen senare..