Det är som det är-

Känslan av att hjärtat slår så att det håller på att slå ut kroppen, huvudvärken gör sig påmind igen.
Det börjar domna i armen och in mot brösten, det värker lite.
Halsen snörps åt och det är svårt att andas normalt.
Halsmusklerna drar ihop sig så det känns som kramp.
Synen blir suddig och det blir någon form av perferiseende, suddigt och det gör ont i ögonen. Det börjar värka i kroppen och det känns som man ska svimma. Hörseln påverkas oxå, det känns som man har stoppat in en massa bomull i öronen, allt hörs dåligt och på långt håll, på något sätt. Som ett eko men ändå inte.
Kallsvetten bryter fram från pannan och genom hela kroppen.

Det är helt ofattbart att känslorna som man får vid panikångest egenligen inte finns.
Det är inget farligt - egentligen, men det känns som man ska dö.

Att inte ha någon som kan ta över när den smyger sig på en och man står där med två små barn som inte förstår och som man absolut inte vill skrämma.
Det gör det hela värre och symptomen blir värre.

Sätta sig ner och andas, koncentrera sig på att det är inbillning, det är inte på riktigt, det kommer gå över, är svårt men det enda man kan göra i det läget.

Varför?
Kroppen försöker försvara sig och berätta att något är fel. Det kan hjärnan redan berätta, men vad hjälper det?

Allt är som det är, ingen annan än mig skulle vara överlycklig om allt såg annorlunda ut, men det är som det är!