Söndag...

Sovmorgon imorse. Ångest för att jag låg så länge *gick upp straxt innan 10*. Städat hela dagen. Sammanlagt 9 timmar, en hel arbetsdag, utan betalt. Har sett botten på min tvättkorg, nu ligger endast en liten tomtedräkt i den som måste tvättas separat. 6 maskiner är tvättade. Legat på alla fyra och skurat golv, skurat ugnen, kylskåp, skåp och lådor, ja allt du kan tänka dig i städväg. Ändå är jag inte helt klar, det finns alltid mer man hittar som man skulle vilja göra och som skulle behövas göra, men nu har min kropp sagt ifrån och dessutom är barnen på väg hem.
Imorrn börjar jag jobba igen och förkylningen är inte bra än. Bara att bita ihop.

Till sist vill jag bara lägga in en dikt som jag hittade på nätet idag, vet tyvärr inte vem det är som har skrivit den men jag tyckte den var underbar:

Jag kunde lika gärna vara asfalt. Det är så jag känner det ibland. Grå, skrovlig, urlakad och helt jävla ointressant.

Säg mig, vem är den som ägnar marken man går på någon tanke. Ibland kanske någon njuter lite extra då ett par bara fötter får smeka den vita, ljumna sanden eller det gröna sommargräset. Men vem bryr sig om den fula, konstlade och intetsägande asfalten man går på.

Ibland önskar jag att jag var en härlig praktfull sommaräng, mitt uppe i sin fulla prakt. Jag vet att jag siktar alldeles för högt när jag tänker så. Visst finns det många vackra sommarängar bland oss. Jag är inte en utav dem. Jag är asfalt. Grå och trist. Hård och skrovlig. Ful.
Allt är bättre än att vara asfalt. En sammansatt massa som måste plattas till ordentligt för att den ska passa in.

Jag, tillplattad för att passa in. Tappade visst bort mig själv någonstans på vägen. Mitt forna jag försvann för all framtid under ångvältens bryska framfart. Fast för all framtid i tjärans händer. Fast för all framtid under fotsulorna på dem som all lycka fick och blev till en praktfull sommaräng.
En dag är det min tur.
Även de vackraste blommor är starka nog att växa genom asfalt.