I huvudet på Mipsan

En god vän sa till mig för ett tag sen att hon inte höjer rösten inför deras barn när hon och sambon är osams. Hon sa att beror på att hon själv hade det i sin uppväxt, att föräldrarna grälade högljutt, och att det är något som har följt med henne fram till nu. Hon ville inte att hennes barn skulle ha med sig det när det blir större.
Det fick mig att tänka till - Jag är inte helt naiv och dum att jag inte förstår att det påverkar barnen när man bråkar inför dom, men att det kan vara något man bär med sig så länge och något man förfarande känner av när man är vuxen, var något som fick mig att haja till. Jag är en människa som har känslorna utanpå. Det syns snabbt på mig vilket humör jag är på och är jag arg så är det inte omöjligt att jag höjer rösten... Varför??? Egentligen så ger det inget att göra det. För om jag och sambon bråkar så lyssnar han inte mer för att jag skriker. Och om jag höjer rösteb när barnen gör något dumt, så har det ju bara motsatt effekt. Så varför?

Tack för den tankeställaren, jag behövde bli påminnd om att det inte fungerar. Att jag verkligen måste lägga band på mig när jag blir arg och tänka efter innan jag skriker. Vill inte att mina barn ska ha det med sig i bagaget när dom blir vuxna. "Äh mamma, hon bara skriker och bråkar hela tiden när det är något!", nej tack!

Hörs ikväll!