I huvudet på Mipsan

Jag känner mig så lyckligt lottad att jag har en sån familj som jag har.
Två helt underbara barn som skänker så mycket glädje och även utmaningar. Visst har de stunder som är jobbiga men så är det med barn, det är på det sättet som de, och vi som föräldrar utvecklas.
Även jag har stunder där jag bara tänker att hjälp, hur ska jag klara det här? men det går och mina barn mår bra och då gör jag det oxå.
Bara att höra att V har börjat säga till, att han vill gå på toaletten blir en sån glädje att man gör 'toalettdansen', eller att M trevande börjar forma ord, gör att man sitter och klappar händerna åt henne och är jättestolt. Man blir lycklig över de små sakerna i livet som berikar och tillför så mycket.

Jag har suttit och läst domarna från Mikalea Öbergs utredningar om LVU, på hennes barn. Det är hon som är häktad för misshandel och vanskötsel av sina barn. Anledningen till att jag ville göra det är för att förstå vad det är som ligger bakom, som gör att man kan behandla sina barn på det sättet.
Jag blev inte klokare av det, utan egenligen bara mer förvirrad. Hur kan en del männniskor i hennes omgivning ha en bild av henne och hennes omvårdnad och en del ha en helt annan uppfattning?
Kan en människa manipulera så mycket och prata sig ur så mycket att det inte går att få en rättvis uppfattning och vad som egentligen pågår?
Ljuger barnen?
Hur kan så pass små barn hitta på såna saker om sin egen mor?
Det är ju saker som de inte ens ska veta om..

En sak som jag själv erfar just nu är att V ibland säger att jag inte ska slå honom. Det gör ont i mig när han säger så eftersom jag naturligtvis aldrig har gjort det. Vad kommer det ifrån?
Satt och pratade med min mamma om det igår och vi kom fram till att det förmodligen beror på att vi säger till barn hela tiden att man inte ska slå någon annan, och dessutom när de säger en sån sak så får de en kraftig reaktion *Jag blir helt bestört när han säger det*, det är ett sätt *som så många andra*, för att testa sin gränser. Jag är långt ifrån ensam om att ha ett barn som säger så, har hört det på flera olika ställen - och visst hajar man till, varför säger han/hon så? Brukar dom göra det?

Sen är jag även mycket glad att jag har min sambo C. Vi är så olika och vi ser olika på många saker, både på gott och ont. Han är en lugn person och jag har känslorna utanpå kroppen. Är jag arg, ser man *hör det* väldigt tydligt, även när jag är ledsen eller glad så går det inte att ta miste på vilket humör jag är på.
Dessutom är jag en väldigt öppen person som inte har några problem att prata om allt. Och då menar jag allt. Han är mer en privat person som inte tycker att man pratar vitt och brett om privata saker. Där kan det krocka en hel del och jag har fått lära mig att hålla igen ibland.
Visst har vi en del gräl, men det vet jag att alla par har, mer eller mindre. Det viktigaste är att man älskar varann och inte glömmer bort att tillgodose sin partners *och sina egnas* behov. Att man respekterar och ställer upp för varann. Och det gör vi, även om det finns stunder när det känns jobbigt och man glömmer bort sig själv och alla omkring sig och bara ser bekymmer och att allt känns jobbigt.
Man blir lite egotrippad i dom situationerna, så det gäller att ta sig ur och försöka få lite perspektiv på tillvaron.

Då kan jag återigen knyta an till det jag har läst idag och tänka att, så har inte vi, tack och lov, och det finns alltid de som har det sämre..

Jag älskar min familj och skulle inte byta bort den för allt i världen!
Julen 2008